I helgen var jag och Zonett i Boxholm och tränade lydnad för Anne Dahlin och Lotta Linusson. “SM satsning” hette kursen, riktigt så stora planer har vi inte, men det fanns en plats över och Anne tyckte att vi platsade mer i den gruppen än den vi anmälde till. Ja, det fick väl vara för Curtans skull…

Vi fick träna ihop med 10 duktiga ekipage, så nu är vi både inspirerade och lite klokare. Vilka hundar - en del är redan SM klara till 2009, övriga lär ju lätt bli det till 2010! Det var riktigt kul och givande!

Zonkan väntar på sin tur.

Zonett då. Jo, hon skötte sig strålande som vanligt. Vi hade en lång uppstartsträcka, hon har ju inte jobbat på ett tag nu (först mitt knä, sen hennes operation, så det var första träningen för henne sen september), men hon jobbade på och orkade mycket mer än jag… Hon är ju helt underbar,  ger allt på träningen (hennes allt blir dock ofta lite föööör mycket) och när man går av apellplan så sover hon som en gris till nästa pass. Det verkar inte finnas någon miljö som hon inte kan slappna av i, det gör ju att hon orkar minst lika mycket som “brukshundarna”.

Vi fick bara ta med oss en hund så Zaga har åkt till mamma (kan jag få tillbaks min hund nu, mamma?) och Curtan har varit hos hans favvosar - Maria med Eros och Dex. Han fick följa med till Rättvik, där det var agilitytävlingar. Där träffade han på sin kennelmamma som dök ner på Maria och undrade om denna läckra hund (läckra lägger jag till själv, för det tyckte hon säkert ) var en Dogge-avkomma. Hi, hi, hon kännde inte igen Curtan.

Ska försöka ta lite nya kort på Curt, kanske att Anne kan ta fram sin kamera nästa gång vi vallar. Han börjar muskla sig lite och växa in i sina långa ben. På träningsfronten börjar det också hända saker. Det känns rätt att jag kunde “låta bli” honom så länge. Det började på vallningen sist, vi fick ihop lite samarbete, givetvis tack vore Anne (världens bästa kennelmamma) och sen har det bara rullat på i ett par veckor nu. Han har helt rätt känsla och attityd och verkar ha förstått att jag jobbar inte med honom om han drar upp i varv. Man riktigt ser hur han anstränger sig ibland för att vara kvar i skinnet Jag har kanske inte valt världens lättaste hund, men nog är det min lilla Stjärna! Nu förstår jag igen vad det var jag fastnade för i valplådan och jag hoppas att jag kan förvalta alla hans goda egenskaper.